Ledande nusvenska problemformuleringsmonopolister ägnar sig åt ett motsägelsefullt konststycke: att vara på en gång genomamerikaniserade och genomsekulariserade. Det ger den offentliga debatten en märklig särprägel.
I det förra hänseendet har de effektiv hjälp av sina starkt begränsade språkkunskaper: i det enorma utbud av information som i dag produceras i världen är i stort sett endast engelskspråkiga, gärna Silicon Valley- eller New York-stämplade, sanningar tillgängliga för dem. I gengäld berikar de det fattiga modersmålet med transatlantiska pärlor, ibland i en omfattning som gör förkunnelsen svårtillgänglig för de oinvigda men som troligen ger upphov till en gemenskapsfrämjande intern sociolekt: hajpade hipstrar hintar till varandra.
Även för sekulariseringen är okunnigheten ett svåröverträffat hjälpmedel. Man viftar i välment och rättänkande nit med den amerikanska ”kristna högern” på samma sätt och i samma syfte som man fordom främjade genom att hota med Hin håle. Vad gäller andra former och yttringar av religion iakttar man för det mesta, kanske särskilt i det offentliga problemformuleringsmonopolistiska lägrets mest progressiva kvarter, en tystnad som står i stark kontrast till det högljudda buller som kännetecknade 1900-talets drabbningar på detta område. Ett skäl till tystnaden kan vara att man helt enkelt inte har något att säga, emedan man själv inte vet något och i stigande omfattning också kan räkna med att inte heller någon annan vet något.
Okunnigheten vill Lundateologen och Linköpingsprofessorn Kjell O Lejon råda bot på med boken ”Sveriges kristna arv. Tro, kultur och byggandet av det svenska tillits- och välfärdssamhället” (Världen Idag). Boken utgör i högsta grad ”en nyttig undervisning”, för att låna Olaus Petris benämning på den första skrift (från 1526) som framlade den lutherska reformationens centrala idéer om frälsningens väg på svenska språket. Boken har den goda populärvetenskapliga framställningens sakrika och samtidigt lättillgängliga prägel. Förlaget kunde gärna ha putsat latinet, men det är en småsak.
Den uppmärksamme läsaren kan av framställningssättet lyssna sig till åtskilligt om det intellektuella klimat i och för vilket boken är skriven, eller kanske snarare om den hållning författaren väntar sig finna hos en stor del av sin läsekrets. Han räknar med att dra sin kärra i en uppförsbacke.
Captatio benevolentiae – ”att fånga åhörarens välvilja” – är ett beprövat grepp i den traditionella retoriken. Just det greppet kopplar Lejon redan från början när han tillskriver det kristna arvet avgörande betydelse för tillkomsten av ”det svenska tillits- och välfärdssamhället”. Det finns goda grunder att anta att det samhälle som beskrivs med de termerna omfattas med välvilja av många läsare. ”Välfärdssamhället” är ju ett väl inarbetat uttryck. Det är i detta sammanhang ett mycket gott och slitstarkt varumärke. Det betecknar ett tämligen väldefinierat mål för samhälleliga åtgärder och anordningar om vilkas förträfflighet så gott som alla politiska riktningar är eniga, låt vara med avsevärd variation i detaljerna.
Även om det i dag inte sällan i den offentliga diskussionen hävdas att det svenska välfärdssamhällets en gång skinande blanka fasad krackelerat på många ställen finns det alltjämt anledning att tro att den författare som lyckas övertyga sina läsare om att de tankar och de inrättningar som bygger på kristen lära och kristen organisation har haft och alltjämt har avgörande betydelse för välfärdssamhällets tillkomst och fortlevnad, den författaren har därmed också säkrat läsarnas välvilja gentemot kristendomen.
Ordet ”tillitssamhället” har otvivelaktigt en klart positiv klang, men beteckningen är såvitt jag vet inte lika väletablerad som ”välfärdssamhället”. Kanske har den förekommit i debatter som inte nått ut till den breda allmänheten. Innebörden är i och för sig någorlunda klar: ett samhälle som bygger på att medborgarna kan lita på varandra men också på myndigheter, sammanslutningar och medier. Att Sverige under århundradena skulle ha utvecklats till ett sådant samhälle och att kristendomen skulle ha haft avgörande betydelse för den utvecklingen är emellertid mindre lätt att leda i bevis än att det kristna kärleksbudskapet och läran om allas likhet inför Gud varit och förblivit viktiga inslag i en allomfattande välfärdsideologi.
På 1960- och 1970-talen, när välfärdsbygget var i full gång, gjorde inte sällan kritiska röster gällande att det högskattesystem som då ansågs vara en av välfärdens förutsättningar hade förvandlat de en gång hederliga svenskarna till skattesmitande fifflare och således snarast bidragit till den offentliga tillitens kollaps. ”Tillitssamhällets” uppkomst och vidare öden under historiens gång får nog anses vara en komplicerad historia. En lång rad samhälleliga faktorer av varierande slag har sannolikt bidragit till den klassiska svenska ärligheten. Den kristna tron och moralen var säkerligen en av de viktigaste bland sådana faktorer, men som bidrag till författarens captatio benevolentiae är tillitsargumentet inte fullt lika starkt som välfärdsargumentet.
Varför behöver Lejon försäkra sig om läsarens välvilja? Och vad utgör egentligen det kristna arv som han hänvisar till? De två frågorna behandlas lämpligen i omvänd ordning. Boken har, som meddelas i inledningen, tillkommit genom att ett antal artiklar sammanfogats. Den har därför oundvikligen en viss rapsodisk prägel och innehåller en del upprepningar. Huvuddelen utgörs naturligt nog av översiktliga religions- och kyrkohistoriska avsnitt, om vilka inte mycket annat kan sägas än att de är korta, klara, och såvitt en amatörhistoriker kan bedöma också vederhäftiga.
Religionshistoria och kyrkohistoria är förvisso två skilda discipliner, som i den intellektuella klarhetens intresse principiellt bör behandlas var för sig, men när det gäller svenska förhållanden sammanfaller de under långa perioder i så stor utsträckning att ett strikt särhållande är svårt och rentav skulle te sig en smula pedantiskt och konstlat. Lejon talar med rätta om en svensk religiös enhetskultur: den enda tillåtna kyrkan var under lång tid den enda tillåtna religionens bärare. Redan det konstaterandet säger något om både den sega livsdugligheten och den inbyggda problematiken hos det arv som författaren skildrar.
Det skall medges att en läsare som började i småskolan höstterminen 1938, konfirmerades sommaren 1946 och avlade vad som då ännu kallades ”mogenhetsexamen” 1949 – elva år med generösa inslag av psalmsång, orgelbrus, rabblande av patriarkerna och Israels stammar, de större och mindre profeterna, de tolv lärjungarna, Nya testamentets böcker, kyrkoårets helger och Svenska kyrkans stift – att denna läsare här och var suckar över att i boken finna uppgifter som för henne/honom är genant självklara. Skall de verkligen behövas?
Antagligen behövs de. I dessa stycken är författaren, som tydligen har erfarenhet av prästerlig tjänst, en betydligt mer kompetent bedömare än den åldriga läsaren. Den nusvenska okunnigheten gäller säkerligen också sådana historiska gestalter som Olof Skötkonung, Ansgar, Birgitta, Olaus Petri – ja kanske till och med gamle kung Gösta. För stora delar av läsekretsen, framför allt de yngre delarna, är dessas identitet och gärning i bästa fall höljda i dunkel av varierande täthet, i värsta fall helt okända. De korta kapitel som Lejon ägnar dem är därför inte bortkastade.
Detsamma gäller sådana ämnen som klosterväsendet, kyrko- och katedralbyggandet och i ännu högre grad det kyrkliga lärdomsväsendet, reformation, luthersk ortodoxi, pietism och väckelse, för att inte tala om de enskilda personligheter som spelat en viktig roll i den svenska kristenhetens utveckling. Bland dem finns fler gestalter som är väl värda en presentation. Den korta hyllning som författaren ägnar den nu så gott som utdöda prästgårdskulturen är likaledes i hög grad välförtjänt. Här finns det skäl att ta så stora ord i munnen som ”en förlorad värld” och att våga sörja den som omistlig men likväl räddningslöst försvunnen.
Det är också säkert med rätta som Lejon uppehåller sig vid de texter som alltifrån 1500-talet utgjorde den svenska allmogens främsta, ofta och länge enda, läsning: Bibeln och i ännu större omfattning katekesen, postillorna och psalmböckerna. Den kristna förkunnelsens eko i skönlitteraturen är ett annat naturligt och tacksamt ämne som författaren nog kunde ha givit mer utrymme, även om han kanske är väl ogenerad när han för kristendomens räkning inkasserar den åldrande och ångestfullt grubblande August Strindberg och räknar honom till fåren i sin fålla. ”Giftas” författare var inte så from.
Ett annat område där Lejon kanske tenderar att överbetona det kristna inslaget i svensk historisk utveckling är lagstiftningen. Självfallet är även här kristendomen en mycket viktig faktor, men förloppet från det förkristna ättesamhället till den lutherska enhetskulturen och vidare genom åren är komplicerat och rymmer inflytelser från många olika håll och av många olika slag.
Författaren förtjänar erkännande för sin behandling av sådana ”avvikande” inslag i historien som sprängde den svenska enhetskulturen: 1700-talets pietism och 1800- talets väckelser och frikyrkliga rörelser. De senare kunde gärna ha behandlats något mer utförligt. Deras betydelse i nutiden motiverar det. Erkännande förtjänar också det måttfulla sätt på vilket Lejon talar om den medvetna styrning i kristendomsfientlig riktning som från tidigt 1900-tal kom att känneteckna svensk vänsterpolitik och som framför allt kom att påverka och till slut på ett avgörande sätt prägla skolan. Därav – bland annat – den uppförsbacke som Lejon stretar i.
Var författaren har sitt hjärta framgår klart i bokens inledning, men i sin historieskrivning är han objektiv. Korteligen: han presterar i denna till formatet hanterliga bok en både välbehövlig och nyttig undervisning.
Stig Strömholm
Författare, professor em i civilrätt och före detta rektor för Uppsala universitet
understrecket@svd.se
Läs recensionen på Svenska Dagbladet här.